Jeanette Larsson

För nu kommer jag berätta om en sak som ändrade mig som person och som satte sina spår.

 

På höstterminen gick jag en hoppkurs som kallas för 5 gångershoppning. Om man vill bli tävlingsryttare så är det obligatoriskt att gå på den här hoppkursen (tävlingsryttare inom hoppning) eller så kan man gå kursen för att utvecklas. Jag gick på den här hoppkursen för att bli bättre inom hoppning, jag hade inte ens tänkt på att bli tävlingsryttare. Allt gick bra tills tredje hopplektionen när jag fick Wanda. Det gick bra att hoppa över sockerbitarna och hon var fin men lite väl framåt, men när vi skulle hoppa över hinder, och inte sockerbitar, så hände något som skrämde mig då. Hon rusade mot hindrerna och jag hade inte kontroll på henne för fem öre. Hon susade mot varje hinder och jag försökte få kontroll på henne, inget hände. Känslan som dyker upp i magen när man inte har kontroll på hästen är obeskrivligt ryslig känsla. Det var första gången jag verkligen ville hoppa av en häst och springa ut från ridhuset, men jag fortsatte fast känslan i magen äcklade mig.

 

Jag var verkligen jätteglad när lektionen var över och jag lovade mig själv att aldrig mer hoppa den där hästen, men tänk vad fel en människa kan ha. Sista gången sa våran hopplärare att vi skulle få bli tävlingsryttare. Blev självklart jätteglad och ville då gärna bli tävlingsryttare på då min favorit ponny Smuggles som jag kände mig säker på.

 

Jag åkte till min mormor under julen och kunde varken gå på jullovshoppningen eller delta i klubbtävlingen. Två snälla kompisar, Agnes och Lotta, meddelade att jag önskade att få bli tävlingsryttare på Smuggles när de hade ett möte med hoppläraren, Annika. Vi var då tre som hade önskat samma häst, jag, Agnes och Lotta.

 

Dagarna gick och tillslut så skrev min vän Fatma till mig att jag skulle ringa henne. Samma dag hade också Moa ringt och berättat att min ridgrupp skulle splittras och jag kunde välja att börja i hennes grupp eller i en annan, jag valde hennes grupp. Tillbaka till Fatma, jag ringde upp henne efter jag hade varit på hööks och tittat på schabrak och allt möjligt. Det hon berättade till mig kom som en chock. Jag kommer vårat samtal än idag.

Fatma - Lappen har kommit upp om vilka ponnyer vi ska tävla! Jag ska böra tävla Ior!

Jag -Vad kul! Vill jag veta?

- Ja det vill du!

- Sto eller valack?

- Sto...

- Tara?

- Nej, Moa ska tävla henne.

- WANDA?

- Ja, tillsammans med Manalie (hennes gammla namn)

Sedan la jag på, jag klarade inte ens av att prata. Jag skulle börja hoppträna med hästen jag var livrädd för. Bättre tävlingskamrat kunde jag inte få men hästen. Jag kommer ihåg att jag var helt förstörd i två hela dagar. Jag fick sjukt mycket stöd från Fatma att jag inte skulle ge upp och av Lo (Manalie), utan de två skulle jag aldrig ha börjat hoppträna Wanda tillsammans med Lo. Tack för att du Fatma, pratade vett med mig så att jag inte gav upp helt med hoppningen. Du Lo, för att du envisades med att vi skulle tävla henne tillsammans och att du berättade allt om Wandas bra sidor och att du trodde på Team Wanda.

 

Tredje dagen tog jag tag i kragen och det var som en ny människa som vaknade den morgonen. Jag visade också stolt en bild på min tävlingsponny till min morbror den dagen. Den dagen lovade jag mig själv att jag skulle klara det här, sudda ut allt annat och börja om på nytt!

 

När jag kom hem så var det jag som skulle hoppa Wanda första gången. Jag var tacksam att ingen påpekade om Smugglan när jag kom hem, för jag ville sudda ut allt!

 

Jag var självklart jättenervös för första hoppningen med Wanda men allt gick över mina förväntningar. Jag kramade till och med Wanda efter hoppningen för att hon hade skött sig så bra. Hon hade blivit lite lugnare i hoppningen sen sist.

 

Efter det har det bara flytit på och om någon har frågat något om Smugglan så har jag bara kunnat le och sagt som det var. ''Jag har gett upp hoppet om honom och startat om på nytt!'' Wanda har fått mig till en starkare person, både inom ridningen och utanför stallet. Det var nyttigt för mig att gå igenom det här och när jag slutligen reste mig upp så var jag starkare än någonsin. Jag, Lo och Wanda har haft en super fin tid tillsammans men nu har tyvärr Lo lämnat oss och flyttat från Kiruna men hon finns med oss ändå!  Jag har lärt känna en super fin ponny och jag hade aldrig kunnat få en bätte tävlingsponny. Hon har blivit mycket lugnare i ridningen och i hanteringen och vi har utvecklats mycket båda två. Hon har krypit in i hjärtat på mig. Vi startade vår först lokala tävling i april och vi nollade i L:D (clearround) och vi fick våran första rosett. Vi har blivit ett riktigt team trotts allt.

 

Det finns fortfarande sår kvar från honom, men inte direkt ett sår, ett ärr. Som sakta men säkert kommer försvinna med tiden när man solar. ;)

 

Fingrarna darrade hela tiden när jag skrev det här och i slutet såg jag knappt tangenterna, av att jag äntligen har fått ur mig det här och meddelat världen att jag har gått vidare, jag är lycklig med Wanda. <3

 

 

Tack om ni tog er tid att läsa

 

Från det här...

 

Till det här.